Fredag 31 oktober. Sista dagen i Teheran.

Dag sju i Sharzads äventyr...

Enligt rutin vaknar Sharzad, Kristina och Karin upp kl. 7.50 och ordnar lika god persisk frukost som alltid. 8.30 ringer dörrklockan och Sofia som sover i hallen vaknar hastigt upp, det är Ola som kommer och är redo för dagens uppdrag. Vi äter alla frukost tillsammans och planerar den sista dagen. Det är 16 plusgrader ute och börjar bli lite kyligt i Teheran. Hösten har anlänt och löven gulnar och börjar sakta falla av träden. 

Biltrafiken i Teheran är som vanligt helt kaotisk och anarkistisk. Bilarna trycker sig ut mellan varandra och att vända mitt i gatan eller backa ut hur som helst är helt i sin ordning.

De älskar sina biltutor och Ola blev till och med vittne till att man bjuder grannbilen på dadlar. Det är bara att veva ner rutan. Staden svämmar över av taxibilar både med och utan skylt eftersom någon kollektivtrafik inte existerar i stor delar av staden. Att gå över gatan är ett riskfyllt äventyr men bygger på ett samförstånd mellan fotgängare och bilister. Vi har blivit skickligare på att ta oss över gatorna. I början av veckan stod vi länge och väntade på en lucka som vi upptäckte aldrig kom. Vissa tider på dagen är mer trafikerade än andra och tung trafik får bara vistas på gatorna nattetid. Luften är som alla kan gissa inte helt hälsosam och då har vi ändå haft tur säger alla i och med att det hade regnat dagarna innan vi kom.

Vi kvinnor och Fakra tar oss till stadens norra bazar, Tajrish, för att inhandla persiska specialiteter, så som dadlar, pistagenötter, torkad frukt, söt citron och mycket mer. Det känns vemodigt så här sista dagen och tiden har bara rusat fram. Sharzad och Fakra lämnar Sofia, Karin och Kristina själva på marknaden för att åka och hälsa på hennes morbror. Där träffar de en släkting som arbetar ideelt som bildlärare på en skola i södra Teheran. Skolan erbjuder undervisning och hälsokontroll enbart på ideell basis av personer med olika utbildningar. Majoriteten av eleverna kommer från Afghanistan som bor illegalt i Iran och många är analfabeter. Skolan har en hemsida och de vill gärna ha kontakt med omvärlden. Hade vi haft mer tid hade vi definitivt besökt skolan. ( Länk till sidan kommer inom kort)

Vår granne Ali, som Ola har bott hos, är arbetsledare för ett byggbolag. Där arbetar just nu ett par afganska killar och deras pappa. Ola träffar dessa med Ali under förmiddagen. De berättar att det viktigaste för dem är att bli behandlade med respekt och medmänsklighet. Vem vet, kanske de är våra blivande elever. Pappan sa att många killar lockas till Europa för att tjäna mer pengar trots att resan dit är mycket farlig. På eftermiddagen tar Ola och Ali linbanan upp till toppen av berget på 3950 m ö.h. En skräckfylld upplevelse i den svajande kabinen där dörren inte var riktigt stängd. Toppen av berget var snötäckt och det var -15 grader. Ola hade hoppats på slalomåkning men pisterna hade inte öppnat för säsongen.

Klockan åtta på kvällen samlas vi tillsammans med Ali och hans fru Marie Shirin

för att avsluta vår vistelse med en middag på Teherans finaste restaurang som ligger uppe i Borjmilad (högt torn). Tornet är drygt 400 m högt och byggt av svenskar. Restaurangen ligger på 250 m höjd och roterar långsamt ett varv under ungefär två timmar.

Vi hamnar i en livlig diskussion om vilket håll vi roterar. Sharzad och Ali slår vad om en lunch i tornet om vilket håll vi snurrar. Ali går segrande ur vadet efter många om och men. 

Vi åker hem och packar innan vi försöker få några timmars sömn.

Så avslutas ytterligare en dag i Sharzads berättelser...

Torsdag 30 oktober Kashan

Dag sex i Sharzads äventyr...

Vi vaknar upp till en strålande krispig morgon i bergen.

Vi packar ihop alla pinaler och gör ett ordentligt besök i vår lilla by Soh. Här hittar vi ett 300 år gammalt karavanhem som nu ligger mer eller mindre i ruiner.

Här har karavanerna stannat för att vila, äta och ta det lugnt ett tag innan de fortsätter sin resa utmed sidenvägen. Historiens vingslag får det att svindla.

Därefter fortsätter vår färd genom den bergiga öknen till Kashan. Vi turas om att sitta i framsätet och underhålla chauffören. När Sofia har den positionen händer det saker i bilen. Fönsterrutor åker upp och ner för alla knappar måste testas. Även här är det viktigt att tänka på sin hijab. I ett försök att få ordning på denna virar Sofia sin sjal så många varv runt halsen att vår chaufför Fakra oroligt tittar på henne och frågar - Försöker du ta livet av dig?

Här möts vi av svarta, röda och gröna flaggor och banderoller över gatorna. De symboliserar död, blod och Mohammed nu under sorgemånaden Moharam. Grupper av män och pojkar övar inför lördagens stora skådespel om Husseins kamp, mod och död.

Staden genljuder av rytmiska trummor och berättande sång. Dessa repetitioner har blivit fler och fler under veckans gång.

Hungriga efter bilfärden intar vi lunch på en gammal fin restaurang och avnjuter flera persiska grytor och ris med olika kryddor. Kashan är framför allt känd för sina mörkröda, slitstarka persiska mattor och rosenvatten. 

Vi börjar med att besöka några historiska palats, som har restaurerats de senaste åren, för att visa hur man levde för flera hundra år sen.

Här levde man ett mycket rikt liv i stora utrymmen och uteplatser, med både vinter- och sommardel att bo i.

Palatsen är smyckade i detalj med mosaik, spegelbitar och vackra målningar.

De hade vattenreservoarer i källaren för att ha kallt vatten både sommar och vinter samt stora torn som fungerade som ett slags ventilationssystem i värmen. Ju högre torn desto bättre ventilation med kall luft som strömmade in. 

Vi tar oss sedan vidare till Kashans bazar.

När vi kommer fram är det siesta-tid, så de flesta affärer är stängda, förutom en mattbutik där en röd persisk matta ligger och ropar på Kristina.

Sherzad och Fakra börjar prutningsceremonin och ut går vi glada med en vacker persisk Kashanmatta som kommer förändra Kristinas hem totalt. Utschasade efter mattförhandlingen piggar vi upp oss med nypressad granatäppeljuice. Mums! Den har nästan omedelbar effekt och vi får nya krafter att bege oss vidare mot Teheran.

Lång dags färd mot natt avslutas i Teheran med en omelett sent på kvällen hemma hos Sharzad och Fakra.

Så var åter en dag i Sherzads äventyr till ända...

Tisdag 28 oktober Svenska ambassaden och pojkskola

Dag fyra i Sharzads äventyr...

Vaknar som vanligt upp till en gemensam frukost med utsikt över bergen.

 7.50 kommer som vanligt portvakten upp med nybakt persiskt bröd. Alla vaknar till dörrklockan utom Sofia som lugnt sover vidare på golvet. Vi väcker henne när bordet är dukat med ostar, varmt bröd, te, granatäpplen, satsumas, syrlig bredbar ost, saltgurkor, färska tomater och gurkor, ägg och mortadella på nötkött.

Ola och Fakra kommer in från grannens lägenhet och vi planerar dagen.

Taxi igen men nu till Svenska Ambassaden. Utanför entrén står människor i kö för att komma in och ansöka om visum, uppehållstillstånd och andra ärenden. Vi hänvisas till ingången på baksidan och passerar genom en sluss innan vi är inne på innergården. Väl inne lämnar vi ifrån oss mobilerna och möts av diplomaten Per Linnér. Vi slår oss ner för en timmes samtal om Sveriges arbete i Iran och syftet med vårt besök i landet. I mötesrummet åker även våra slöjor av då vi är på svensk mark. Efter cirka en timmes samtal och information om landets situation just nu får vi även bekräftat att det är mycket svårt att få göra besök på skolor. Det kräver tålmodig förhandling med utrikesdepartement. Det andra sättet att få tillträde till skolor är genom egna kontakter. Detta är något vi har att tacka Sharzad för både när det gäller besöket igår på flickskolan och idag då hennes farbror via sina kontakter mycket snabbt ordnat plats till oss för att  besöka en pojkskola. Sharzad kan även bekräfta efter ambassadbesöket att bilden av landet som vi fått av diplomat Per stämmer mycket väl med hennes egna upplevelser och erfarenheter. 

På med slöjorna igen och direkt med taxi till Shazads farbor Hoshang som står redo och väntar på oss på gatan. Han tar med oss till en mäklarfirma där vi bjuds på te av hans vänner som arbetar där. Innan teet hunnit svalna och vi ska börja dricka det måste vi kasta oss iväg till pojkskolan. Hoshangs vän som arbetar på mäklarfirman släpper alla sina arbetsuppgifter och blir vår chaufför. De som vill riskera livet åker med Hoshang och resten med hans vän. 

Väl framme på pojkskolan möts vi av rektor Amir. 

Han är även grundare för hela skolan. Vi har ett kort samtal inne på Amirs rum där han berättar om verksamheten. Därefter går vi på lektionsbesök i en sjätteklass i arabiska. 

Eleverna tittar med nyfikenhet och fnitter på oss. Eleverna ställer frågor om Sverige och vi frågar eleverna om deras drömmar och hur de tycker en bra lärare ska vara. 

Plötsligt händer något, det börjar ringa i Sharzads väska trots att vi stängt av mobilerna. Sharzad går ut och det visar sig vara farbror Hoshang som mycket smidigt lagt sin mobil i hennes väska. När vår tolk Sharzad gått ut ur rummet, tar Hoshang över fulltständigt och börjar berätta för klassen om sig själv och blir huvudpersonen i rummet. Eleverna fnittrar. Sharzad kommer tillbaka och vi fortsätter sedan med lektionsbesök på en samhällskunskapslektion för femteklassare. Även här har eleverna funderingar kring hur det är i Sverige. Någon har hört att det är ett tryggt land, en annan undrar om det finns säkerhetspoliser som kontrollerar klädkoderna samt om ISIS finns där. Pojkarna är väldigt intresserade och även läraren har frågor till oss om hur skolan fungerar i Sverige. 

Väl tillbaka i rektorsrummet blir vi bjudna på mat och under tiden vi ställa frågor till rektorn. Mitt i detta viktiga samtal får Hoshang syn på rektorns halvlösta korsord. Han ser att det saknas några ord och börjar febrilt försöka lösa detta. Vi fortsätter vårt samtal om hur de gör för att få så många elever som möjligt godkända och hur skolsystemet fungerar för elever med inlärningssvårigheter. Nu ringer farbrors mobil igen. Sharzad ber honom gå ut och prata, men istället dämpar han sig genom  att sätta sin hand framför munnen och säga i telefonen att han måste prata tyst för att han  är mitt inne i ett viktigt möte. Att avsluta samtalet eller gå ut och prata är inget alternativ för honom. Här har vi alla pedagoger fastställt hans diagnos.

Vi äter oss mätta  av den goda skolmaten, kyckling och saffransris, den mat som serveras för de elever som betalar. Resten av eleverna har med egen mat. När vi blivit gödda med både mat och nya insikter tackar vi för besöket. På vägen ut hinner dock Hoshang skrapa ner alla elevernas matrester i en påse, det är till hans hund, förklarar han. Alla ler lite generat och går snabbt därifrån. Hoshangs vän fastighetsmäklaren, som tvingats vara med under hela skolbesöket, beordras köra oss tillbaka till lägenheten. 

Hem till lägenheten och packning inför resan till Esfahan.

Karin, Sofia, Ola, Kristina och Fakra åker först genom Teherans södra del för  att se de fattigare kvarteren, där många av våra afghanska elever bodde. 

Väl ute på motorvägen tar Ola över ratten och kör med paus för fika och mat 40 mil. Under stjärnklar himmel anländer vi till den lilla byn Soh. I denna by har en av Sharzads vänner ett hus, och det är anledningen till att vi blir bjudna dit. Här är alla hus byggda i lera och ser ut som de gjorde på 1600-talet. Här var det en rastplats för kamelerna som trafikerade sidenvägen från Kina. Idag bor här 40 personer året runt och 400 på sommaren. Genom trånga gränder kommer vi in på en liten gård till huset vi ska bo i. 

Porten har två olika kläppar. Den vänstra för män och den högra för kvinnor. Männens kläpp ger ett starkare ljud för tala om för kvinnorna i huset att de måste sätta på sig sin hijab.

En trappa leder upp till taket där det finns ett rum som Ola och Fakrad ska sova i. 

Vi kommer in i ett stort rymligt och rustikt kök där det snabbt dukas upp mat och bakelser. Vi är trötta efter den långa, händelserika dagen och bilresan. I rum med golv täckta av vackra persiska mattor stupar vi vid ett-tiden ner i varsin väggfast säng. 

Sharzads äventyr dag fyra är till ända men imorgon...

Måndag 27 oktober Skolbesök

Dag tre i Sharzads äventyr...

Uppför, uppför, uppför i Mellan Österns San Fransisco åker vi med spänd förväntan inför vårt besök på Shahid Mahdavi International School. Äntligen ska vi få komma in och se en iransk skola. 

Skolan ligger på hög höjd och den tunnare luften känns när vi kliver ur taxin. Vi tas emot av biträdande rektor och utblildningsansvarig i den pampiga entréhallen med ca 10 meters takhöjd. Rakt fram ligger aulan vilken flankeras av marmortrappor som leder upp till övervåningen. På väggarna tavlor som eleverna målat och en mängd olika statyer av trä. På väg in i konferensrummet står en två och en halv meter hög G-klav i trä med fåglar på notraderna. Vi slår oss ner för att samtala och bjuds på te och bakelser. Biträdande rektor berättar om skolan som endast tar emot flickor. De yngsta går i Montessoriförskola och därefter från lågstadium till högstadium är undervisningen integrerad med IB. 

Vi följer efter rektorn runt i skolan och kommer in på en mattelektion i årskurs 8. Eleverna sitter i grupper om 4 och läraren kör en introduktion om primtal  på smartboard sedan får flickorna göra en övning för att få förförståelse. De uppmuntras till att använda varandra som resurser när de tillsammans löser en uppgift. Därefter blir läxan att hemma hitta en formel för att räkna ut vilka som är primtal. Vi går runt och pratar med eleverna och alla är duktiga på engelska och abstrakt tänkande. Betydligt högre nivå i matte än svenska åttor. Väggarna är täckta av lappar med olika inlärningsstrategier och metoder som eleverna ska uppnå för att nå målen. Förvånansvärt likt våra mål.

Rundturen fortsätter till en biologilaboration med 26 elever som ska undersöka hur protein reagerar på syra respektive värme. Alla får laborera under ledning av två lärare.

Skolan har ca1000 elever och 400 personal. På varje våningsplan finns alltid en person utanför klassrummen som har koll på vilka som kommmer och går. Det skapar också en trygghet för eleverna.

Både simlektion och balettlektion pågår men med en herre i sällskapet får vi hoppa över det.

Åter till mötesrummet med te och kakor där vi får tid till frågor och svar. Båda våra guider är mycket insatta i pedagogiska frågor och berättar hur de arbetar med formativ bedömning och hur de integrerar den iranska läroplanen med IBs certifieringskrav för åldrarna 5-15. De försöker nu få tillstånd att starta ett IB för att kunna ge diplom på högre nivå.

Det känns så roligt att se hur lika vi tänker och jobbar med undervisning trots våra olika samhällssystem, kulturer och platser på jorden. Vi känner oss inspirerade och tycker det skulle vara jätteroligt med ett utbyte. 

Eftersom vi redan befinner oss på hög höjd tar vi en taxi ännu högre upp där det finns linbana till toppen. 

Stor besvikelse när vi upptäcker att linbanan är stängd just idag men ändå ganska glada över att ta en promenad på 1910 m öh. 

Buss och sedan taxi nerför berget till lite vila. Sharzad förhandlar om taxipriset och menar att det måste vara billigare att åka nerför än uppför då det går åt mindre bensin nerför. Taxichauffören är tveksam men går med på en liten prutning. Hon är en hård förhandlare och oumbärlig för oss som inte förstår ett ord. Taxins bromsar är mycket slitna och de låter som böneutropare när chauffören bromsar oss ner för backen. 

Grannen Ali som bor vägg i vägg med oss och där Ola sover tog oss med på en kvällstur till den splitternya parken "Eld och vatten". De två element som är centrala för zoroasterna. Långpromenad innan vi åker hem till lägenheten igen.

Här slutar dagens äventyr med Sharzad...

Söndag 26 oktober Bazaren i Teheran och middag på berget

Vi tog Metron till den gigantiska Bazaren i Teheran idag på fm. Bedövades av dofter från rosor, avgaser, skokräm, kryddor, svett och citron blandat med synintryck och ljud av tungt lastade kärror, ropen "Bepa!, Bepa! Bepa!"( se upp), "Farsh!" (matta) och  kvittrande steglitsar i bur. Hundratals gångar med allt från guldsmycken till snören bjöds ut men endast mattförsäljarna var påstridiga. Det var skönt att i lugn och ro kunna gå och titta på allt utan att känna sif jagad av försäljare. En stadig lunch i Bazaren och sedan hem med Metron. Här är första och sista vagnen alltid reserverade för endast kvinnor. Trots att alla står packade som sillar lyckas otaliga försäljare ta sig fram genom vagnarna och sälja allt tänkbart man kan behöva såsom tuggummi, elkontakter, smink och skosulor. En sväng in på apoteket resulterade i penicillin, insomningstabletter och magmedicin för 20:-. Lite äventyrligt är det med sjalar och kappor. Karins sjal fastnade och höll på att åka av på tunnelbanan när den fastnade i en man. En aningen varmt är det med så mycket kläder medan Ola glider runt i jeans och t-shirt. Väldigt roligt att så många pratar med oss överallt och de är så nyfikna på vad vi tycker om deras land. Det är inte svårt att se att vi inte är iranier trots sjalarna.

En kort vila sedan iväg igen i den fruktansvärt kaotiska rusningstrafiken till Tajrish. Där vandrar vi runt i gränderna och när vi passerar moskén Imamsadeh Saleh (en plats där en imam är född eller begravd) för att titta in blir vi inbjudna att låna chador och komma in i den kvinnliga delen. Att få tillträde som icke muslim hör inte till vanligheten och särskilt inte under den nuvarande sorgeperioden. In bakom ett plastdraperi försökte Sharzad instruera oss i konsten att svepa in sig i en chador. Inte så lätt kan vi intyga. Tyget ska täcka huvud och axlar men båda händerna ska vara fria. Sofias chador satt som en smäck och hon skred runt som en lucia. Vi misstänker att hon har ett hemligt muslimskt förflutet eller tidigare liv som muslim. Skorna fick vi bära med oss i en plastpåse. Att träda in i detta heliga rum byggt av marmor med golvet täckt av perisiska mattor var andäktigt. Tak- och väggar var täckta av en mosaik av små speglar och i taket hängde enormt stora kristallkronor. Kvinnor i alla åldrar och små barn satt på golvet runt väggarna och läste, bad, åt, sov och studerade. Rummet andades frid och ett lugn. Här satt Sharzad ofta som ung och studerade. Mitt i detta fridfulla rum börjar Karins chador och sjal glida av och under en minuts brottning med tygerna får vi andra ett skrattanfall. Inga vänliga blickar från övriga besökare mötte oss precis. 

Under kvällen anslöt sig Sharzads man, ungdomskamrater och grannar och vi påbörjade en bergsklättring i mörkret i Darband klockan halv nio. Högt däruppe slog vi oss ner på en restaurang och åt middag. Temperaturskillnaden mellan centrala Teheran och den norra delen kan vara 15 grader. Lite kyligt men med en manghal ( en låda med glödande kol) under bordet som värmde våra fötter intog vi grillad fisk och kyckling.

Lördag 25 oktober. Teheran. Nu är vi här.

Lördag kväll och klockan är 00.20 iransk tid (22.50 svensk tid).

Efter fem timmars flygresa med både varm mat och sött mellis och en timmes taxifärd in till Teheran kom vi till lägenheten där vi togs emot av Maryams man Fakhra. Färska och närproducerade söta citroner, granatäpplen, satsumas, dadlar och pistagenötter tillsammans med te avnjöts i deras fina lägenhet. Därefter välbehövlig promenad och nattmacka utmed Teherans största gata. Tittade in i ett litet bageri där tunnbröd stektes på en bädd av små stenar. Smakade fantastiskt gott!

Nu har vi inkvarterat oss kvinnor för sig och män för sig. Ett stilla brus från vattnet som forsar genom staden blandat med stadstrafik strömmar in genom de öppna fönstren i den ljumma svarta natten. Febril aktivitet med att få kontakt med nätverk men den enda kommunikation vi har med yttervärlden är knackningarna i väggen från våra vänner i lägenheten intill.

Fortsättning på äventyr från Sharzads värld kommer imorgon kväll...