Tisdag 28 oktober Svenska ambassaden och pojkskola

Dag fyra i Sharzads äventyr...

Vaknar som vanligt upp till en gemensam frukost med utsikt över bergen.

 7.50 kommer som vanligt portvakten upp med nybakt persiskt bröd. Alla vaknar till dörrklockan utom Sofia som lugnt sover vidare på golvet. Vi väcker henne när bordet är dukat med ostar, varmt bröd, te, granatäpplen, satsumas, syrlig bredbar ost, saltgurkor, färska tomater och gurkor, ägg och mortadella på nötkött.

Ola och Fakra kommer in från grannens lägenhet och vi planerar dagen.

Taxi igen men nu till Svenska Ambassaden. Utanför entrén står människor i kö för att komma in och ansöka om visum, uppehållstillstånd och andra ärenden. Vi hänvisas till ingången på baksidan och passerar genom en sluss innan vi är inne på innergården. Väl inne lämnar vi ifrån oss mobilerna och möts av diplomaten Per Linnér. Vi slår oss ner för en timmes samtal om Sveriges arbete i Iran och syftet med vårt besök i landet. I mötesrummet åker även våra slöjor av då vi är på svensk mark. Efter cirka en timmes samtal och information om landets situation just nu får vi även bekräftat att det är mycket svårt att få göra besök på skolor. Det kräver tålmodig förhandling med utrikesdepartement. Det andra sättet att få tillträde till skolor är genom egna kontakter. Detta är något vi har att tacka Sharzad för både när det gäller besöket igår på flickskolan och idag då hennes farbror via sina kontakter mycket snabbt ordnat plats till oss för att  besöka en pojkskola. Sharzad kan även bekräfta efter ambassadbesöket att bilden av landet som vi fått av diplomat Per stämmer mycket väl med hennes egna upplevelser och erfarenheter. 

På med slöjorna igen och direkt med taxi till Shazads farbor Hoshang som står redo och väntar på oss på gatan. Han tar med oss till en mäklarfirma där vi bjuds på te av hans vänner som arbetar där. Innan teet hunnit svalna och vi ska börja dricka det måste vi kasta oss iväg till pojkskolan. Hoshangs vän som arbetar på mäklarfirman släpper alla sina arbetsuppgifter och blir vår chaufför. De som vill riskera livet åker med Hoshang och resten med hans vän. 

Väl framme på pojkskolan möts vi av rektor Amir. 

Han är även grundare för hela skolan. Vi har ett kort samtal inne på Amirs rum där han berättar om verksamheten. Därefter går vi på lektionsbesök i en sjätteklass i arabiska. 

Eleverna tittar med nyfikenhet och fnitter på oss. Eleverna ställer frågor om Sverige och vi frågar eleverna om deras drömmar och hur de tycker en bra lärare ska vara. 

Plötsligt händer något, det börjar ringa i Sharzads väska trots att vi stängt av mobilerna. Sharzad går ut och det visar sig vara farbror Hoshang som mycket smidigt lagt sin mobil i hennes väska. När vår tolk Sharzad gått ut ur rummet, tar Hoshang över fulltständigt och börjar berätta för klassen om sig själv och blir huvudpersonen i rummet. Eleverna fnittrar. Sharzad kommer tillbaka och vi fortsätter sedan med lektionsbesök på en samhällskunskapslektion för femteklassare. Även här har eleverna funderingar kring hur det är i Sverige. Någon har hört att det är ett tryggt land, en annan undrar om det finns säkerhetspoliser som kontrollerar klädkoderna samt om ISIS finns där. Pojkarna är väldigt intresserade och även läraren har frågor till oss om hur skolan fungerar i Sverige. 

Väl tillbaka i rektorsrummet blir vi bjudna på mat och under tiden vi ställa frågor till rektorn. Mitt i detta viktiga samtal får Hoshang syn på rektorns halvlösta korsord. Han ser att det saknas några ord och börjar febrilt försöka lösa detta. Vi fortsätter vårt samtal om hur de gör för att få så många elever som möjligt godkända och hur skolsystemet fungerar för elever med inlärningssvårigheter. Nu ringer farbrors mobil igen. Sharzad ber honom gå ut och prata, men istället dämpar han sig genom  att sätta sin hand framför munnen och säga i telefonen att han måste prata tyst för att han  är mitt inne i ett viktigt möte. Att avsluta samtalet eller gå ut och prata är inget alternativ för honom. Här har vi alla pedagoger fastställt hans diagnos.

Vi äter oss mätta  av den goda skolmaten, kyckling och saffransris, den mat som serveras för de elever som betalar. Resten av eleverna har med egen mat. När vi blivit gödda med både mat och nya insikter tackar vi för besöket. På vägen ut hinner dock Hoshang skrapa ner alla elevernas matrester i en påse, det är till hans hund, förklarar han. Alla ler lite generat och går snabbt därifrån. Hoshangs vän fastighetsmäklaren, som tvingats vara med under hela skolbesöket, beordras köra oss tillbaka till lägenheten. 

Hem till lägenheten och packning inför resan till Esfahan.

Karin, Sofia, Ola, Kristina och Fakra åker först genom Teherans södra del för  att se de fattigare kvarteren, där många av våra afghanska elever bodde. 

Väl ute på motorvägen tar Ola över ratten och kör med paus för fika och mat 40 mil. Under stjärnklar himmel anländer vi till den lilla byn Soh. I denna by har en av Sharzads vänner ett hus, och det är anledningen till att vi blir bjudna dit. Här är alla hus byggda i lera och ser ut som de gjorde på 1600-talet. Här var det en rastplats för kamelerna som trafikerade sidenvägen från Kina. Idag bor här 40 personer året runt och 400 på sommaren. Genom trånga gränder kommer vi in på en liten gård till huset vi ska bo i. 

Porten har två olika kläppar. Den vänstra för män och den högra för kvinnor. Männens kläpp ger ett starkare ljud för tala om för kvinnorna i huset att de måste sätta på sig sin hijab.

En trappa leder upp till taket där det finns ett rum som Ola och Fakrad ska sova i. 

Vi kommer in i ett stort rymligt och rustikt kök där det snabbt dukas upp mat och bakelser. Vi är trötta efter den långa, händelserika dagen och bilresan. I rum med golv täckta av vackra persiska mattor stupar vi vid ett-tiden ner i varsin väggfast säng. 

Sharzads äventyr dag fyra är till ända men imorgon...